Kelpien blev känd som en outtröttlig vallare lika användbar på de öppna slätterna som i de trånga fållorna, där det krävdes en tuff hund för att klara av de tätt sammanpackade fåren.
Rasnamnet fick Kelpien efter en berömd vallhund under 1870-talet som hette King's Kelpie.
Den första standarden för rasen skrevs 1902 då man fortfarande avlade enbart på vallningsförmågan och modellen var alltså en funktionell, arbetande hund. Sedan dess har bara smärre förändringar gjorts i standarden och fotografier av King's Kelpie visar att typen fortfarande är sig lik. I Australien är Kelpien alltjämt en oumbärlig medhjälpare på fårfarmerna.
Helhetsintrycket skall vara en smidig, livlig hund av hög klass, som visar hård muskelkondition kombinerad med stor smidighet i lemmarna och som ger intryck av förmåga till outtröttligt arbete. Den skall vara fri från varje antydan till spinkighet. Den har en naturlig instinkt och fallenhet för att valla får, både på öppen ostängslad mark och i inhägnade fållor. Varje felaktighet i byggnad eller temperament som är främmande för en arbetande vallhund måste anses som otypiskt.