Vad är höftledsdysplasi? Höftleden, såväl hos människor som hos hundar och många andra djur, omfattar lårbenshuvudet, höftledsskålen och sammanlänkar bäckenet med bakbenet. Höftledsdysplasi är en utvecklingssjukdom som drabbar den växande hunden. Dysplasin medför att höftleden inte utvecklas normalt. Det kan innebära att höftledskulan (lårbenshuvudet) inte kommer att passa in i höftledsskålen (acetabulum) på ett korrekt sätt eller att leden blir grund med en plan form. Kombinationer av dessa utseenden kan även ses. Följden blir att leden inte fungerar optimalt. I höftleden kan det uppstå en inflammation (osteoartrit) som kan leda till stelhet, nedsatt rörlighet och i värsta fall hälta. Hos många, men inte alla, hundar leder inflammationen även till att benpålagringar bildas runt leden. 

Att leden inte utvecklas normalt har flera orsaker, men man vet att en individs genetiska disposition är viktig. Därutöver bidrar miljöfaktorer såsom utfodring och motion, men man vet inte exakt hur dessa komponenter inverkar. I Sverige har en studie på labrador retriever* visat att alltför snabb tillväxt hos den unga hunden och motion av typen bollkastning där hunden rivstartar och tvärstannar kan trigga sjukdomen. Det som från början kan vara till exempel slappa ligament tror man är en av orsakerna till att HD utvecklas. De slappa ligamenten håller inte höftkulan på plats ordentligt, den passar dåligt in i skålen och i sin tur leder detta till en felaktig utveckling av ledkulan och acetabulum. 

Hälsoprogram för HD bygger på röntgenundersökningar. Höftlederna graderas med bokstäver. ”A” och ”B” betecknar en normal höft, ”C”, ”D” och ”E” en höft som är defekt i olika grad. Vissa hundraser har krav på att avelsdjur ska röntgas, för somliga av dem fordras ”fria” höftleder för att de ska anses lämpliga för avel. Dessa raser ingår i hälsoprogram för HD på nivå 2 respektive 3. Men för höftledsröntgen gäller att alla hundar, oavsett ras, som screenas får sitt resultat infört i SKKs officiella register. På så vis kan man säga att ifråga om HD ingår alla hundraser i hälsoprogrammets första steg, nivå 1, så kallad central registrering. 

Inom en hel del raser finns det varken rekommendation eller tradition att undersöka höftlederna, eftersom man inte har några utbredda kliniska symptom i just den raspopulationen som tyder på att HD är vanligt förekommande. Generellt kan man dock säga att HD förekommer hos en blandad skara raser. Företrädesvis de storvuxna, men också hos mindre hundar. Röntgen av höftleder sker framför allt för att man ska kunna identifiera lämpliga respektive olämpliga avelsdjur, men kan i vissa fall även hjälpa till att utesluta hundar som inte lämpar sig för hårdare träning eller exempelvis bruksarbete. 

Källa: Del 1 av SKK:s artikelserie om HD Skriven av Åsa Lindblom 2018

Höftledsdysplasi hos Australian kelpie

Mellan 10 och 15 % av Australian kelpies har HD. Eftersom rasen är så liten och lätt i kroppen kan många leva med HD utan att få symtom. Dock är det ett krav att endast HD-fria hundar används i avel. Vid val av avelsdjur bör man även ta hänsyn till röntgenresultaten hos nära släktingar som kullsyskon, föräldrar och föräldrarnas kullsyskon samt eventuella avkommor. En hund med nära släktingar med HD bör i största möjliga mån paras med en hund som inte har några nära släktingar med HD. För att kunna veta detta bör alla kelpies HD-röntgas som ett led i avelsutvärderingen samt avelsplaneringen. I dagsläget röntgas 70-80 % av alla australian kelpies.

Källa: Rasspecifik avelsstrategi Australian kelpie och avelskommittén